Lördagen den 23 februari

Gårdagen var en, såhär efteråt, intressant dag. Som ni vet, hatar jag Essingeleden och för att slippa köerna i går morse, checkade jag in på "hemmet" i Kungens kurva på torsdagskvällen.
"Hemmet", det med utsikt över IKEA. Nu blev det inte alls så kul som jag trodde. Ja, ni vet, frukosten, där det alltid händer nå't. Denhär frukosten blev i alla fall lite utöver det normala. Leffe hängde som vanligt på låset och hann se frukostbuffe'n i hela sin prakt. Och just då hände det.............vad tror ni??
Nädå, ingen "nisse" som ställde sig ivägen - det small till och frukostbuffe'n försvann in i mörkret. Frukostvärdinnan dök upp och verkade betydligt mer förvirrad än vi andra var. Det kanske hade varit på sin plats att tända ljus och satsa på en mysfrukost.
Nejdå, hon försvann och när hon äntligen kom tillbaka, och meddelade det vi redan lyckats klura ut - att vi blivit strömlösa, fick det räcka med mackan jag lyckats fumla ihop i mörkret.
Leffe bestämde sig för jobba en stund vid datorn och frukosta lite senare - trodde han...................

Det fanns inget lyse på rummet heller och bredbandet hade också dött. Lika bra att packa ihop och dra till jobbet.
Tack vare den tidiga starten på dagen hann jag precis bli klar med jobbet för att hamna på Essingeleden när morgonrusningen nått sin topp.
En och en halvtimme tog eländet och nu förstår jag precis varför man måste höja pensionsåldern. Det beror naturligtvis på att vi sitter alldeles för länge på Esssingejävlaleden.

Ja då var det dags att bli frågasatt igen. Betyder inte familjen något för Leffe?? Jag har grubblat hela morgonen och kan bara komma fram till att den betyder oerhört mycket. Man kan ändå inte bita sig fast vid hur det var när barnen var små. Allt förändras med tiden och i mitt fall blev det kanske inte som jag hoppades. Min stora sorg är ju sonen som försvann till Japan, men han är å andra sidan inte längre bort än en flygresa.
Fortfarande har jag ju kvar min familj, två söner och så Karlsson. Familjen är kanske inte så stor, men ändå något att vara glad och tacksam för.
I dag fortsätter ansträngningarna med att lyfta hemmet från katastrofens avgrund. Sonen försökte peppa mej och berättade om ett program han sett på TV, där de började med att gräva sig in med spadar och hittade två döda katter längst in. "Joo, jag hade två katter för några år sedan" var tantens kommentar när de frågade henne om det. Alltså..................här har vi i alla fall inte hittat några döda katter

                                                            Gomorron.