Torsdagen den 13 september

Välkomna tillbaka till vardagsbloggen!

 Ofta har hemresedagen lämnat kvar en bitter eftersmak och så blev det även denna gång.  Vi har flera gånger kommit med andan i halsgropen till flygplatsen. I tisdags skulle det minsann inte bli så.
Jag skulle åka iväg från La Mata senast klockan 12.00..............och det började bra.
Redan vid 5-tiden var tvättmaskinen fylld och i färd med förberedelsen för avresan. Allt gick bra trots att det som vanligt blivit lämnat kvar alltför mycket stök till avfärdsdagen.
Ändå var allt på plats vid lunchtid och det återstod bara att gå en sista sväng runt lägenheten.

Då ser jag det......det droppar vatten från väggen! Nog för att luftfuktigheten är hög, men jag tvivlar på att det brukar droppa vatten från väggarna. Vad gör man då? Bilen packad lägenheten låst och tillbommad och ett flyg som inte lär vänta bara för att det droppar från min vägg.
Jag far runt och försöker hitta någon av servicegubbarna som tidigare varit både synliga och ljudliga lite här och där. Nu var dom spårlöst borta. Presidenten som verkar ha koll på allt som händer var också försvunnen.
Nu efteråt förstår jag att taktiken var fel. Jag skulle ha drämt till med "helan går" och hoppat i poolen utan att duscha. Då skulle han garanterat ha stått på balkongen och viftat med pekfingret.

Nåja, slutligen fick jag tag på grannen högst upp, en holländska som lovade att meddela honom. En timme försenad stressade jag iväg mot flygplatsen. Normalt skulle jag inte använt GPS:en, men nu var det inte normalt och jag ville försöka stressa ner och inte riskera att köra fel någonstans. Resan gick bra och det började kännas lugnt.

"Ta avfarten till höger", jag kör av och i samma ögonblick förstår jag hur fel det var.........
Naturligtvis var det en lång kö efter mig, så att stanna och backa var otänkbart. OK, då är det bara att köra, den brukar ibland vilja att man kör i några rondeller extra bara.
Så var det nu också, fast när jag senare skulle svänga in på en grusväg som nästan inte fanns, började oron sprida sig i kroppen. Det kändes inte ett dugg bättre när texten  "Off Road" kom upp på displayen.
Helt plötsligt befann jag mej på katastrofvägen som går runt flygplatsen.  Så nära och ändå så långt borta!
Jag började inse att Ryanair skulle få starta utan Leffe denna gång........kanske lika bra att bita i det sura äpplet, åka till LaMata och ägna sig åt väggdropp några dagar?

Ett sista desperat försök var att trycka in La Mata på GPS:en och se om den hittade hem i alla fall. Då äntligen slutade den tjura och visade vägen rätt ut på väg 332, åt fel håll förstås, men det var ett pytte-litet problem just då.
Nu var det bara att vända.........och se, då vände turen också, visserligen ville GPS:en att jag skulle ta samma avfart igen, men det blev de sista orden den fick säga i Spanien denna gång.
Nu flöt det på bra, bilen lämnade jag igen på rekordtid och avverkade sträckan till incheckningen på ingen tid alls.
Tro't eller ej, ingen kö vid incheckningen och i säkerhetskontrollen blev det återigen ett nytt hastighetsrekord! Leffe var på bana igen!! Visserligen dyblöt av svett och fortfarande med nya rekord i både puls och blodtryck, men lycklig som ett barn!!

Som ni förstår blev det inte så många bilder tagna den sista dagen, så ni får en bild från mitt La Mata såsom jag vill minnas även denna semester................ "lata dagar på stranden".

TACK Spanien för denna gång och tack alla ni som följde med!! Leffe återkommer och nästa gång försöker jag undvika hemresan....


                                                                       Gomorron